Jag lägger kinden lätt mot det gula. Lägger handen
bredvid kinden så att handen också känner väggen.
Det gula är ojämnt under handen. Lika ojämnt
som under kinden. Nu när jag lyssnar inåt.
***
Trycker handen hårdare mot väggen. Det
kommer att bli röda små märken inåt i huden.
Det kommer att ha lossnat puts. Finfördelat
nu i handen.
***
Jag har gått i träskor uppför gången. Låtit
det grus som kommit in i skorna göra samma
spår under fötterna. Som putsen har gjort
inåt i handen.
***
På den vitmålade verandan blommar
pelargonierna våldsamt. Ingen annanstans
finns en så finlemmad omsorg som bland vita
snickerier. När man står där sent på kvällen
drar man med fingret längs med de tunna
fårorna som penseln har gjort.
***
Den mer förtroliga ingången går via garaget.
Man måste böja sig ner för att nå handtaget
längst ner på den gröna porten. Och sedan
slunga porten uppåt. Hur den kränger och
inrättar sig under garagets innertak.
***
I garaget balanserar verktygen på sina
krokar. Välanvända. Jag tänker på vad tiden
gör med verktyg. Den får dem att skeva. Den
får dem att ta form efter de händer som har
använt dem.
***
Jag går förbi tvättkällaren upp i huset.
Förbi kopparbaljorna och fukten. Den smala
trappan vrider sig upp genom husets
innandöme. Upp till kökets undanskymdhet.
***
Tre rader av handmålat kakel under
köksfönstret. Blekblåa blommor målade på det
kvadratiskt vita. När gardinerna är
fråndragna ser man ut över baksidan av
trädgården.
***
Man låter trappräcket leda handen för att
räcket vet hur man leder händer. Jag går upp
för de nedgångna trappstegen. De är släta
som min kind mot ytterväggen. Äppelkindad.
På övervåningen finns ett ekbord med
intarsia och en allvarlig lukt av tobak.
***
Jordgloben lyser upp med sina landområden.
Lyser upp skrivbordsunderlägget i läder och
bläckhornet. Det är en sådan glob där
gränserna inte längre är så tydligt
markerade. Det är mildare med dessa vars
länder har bleknat.
***
De nätter jag vaknade och månen slog in över
körsbärsparketten. De nätterna blev jag kvar
i mitt rum med fönster ut mot järngrindens
bringa. För månens tydliga kägla har alltid
skrämt mig.