The sealflesch loosened slowly. Lumps of body clutched together - dough closing
behind them. Armless legless creatures assembled on the shores of muddy miscarriage.
We waited - I was there too, feelings in my flesh. Rotting, the great fruit fell, sealpastry
crushed. Someone something floated slowly on the surface, cluds gliding sullenly above.
Someone something drifted slowly in the sluggish current of corpsefluid. Several days we
waited for the cellbladder to burst. Nothing happened. Fish floated up. The coat of metal
chafed against the fur.
I tried nourishing the foetus by spewing up onion. The cloud opened up. allowing the rain
to fall. We waited. Fish floated up. Behind us the dough slowly closed.
Translation: Joan Tate
Sälköttet lossnade långsamt. Kroppklumparna klängde sig mot varandra - bakom
dem sögs degen igen. Varelser utan armar och ben hade samlats längs den leriga
missfallsfloden stränder. Vi väntade - jag låg också där och hade känslor i hullet.
Den stora frukten föll rutten, sälbakelser krossades. Någon något flöt sakta där på
ytvattnet, och molnet gled trögt ovanför.
Någon något drev sakta där i likspadets slöa strömmar. I flera dagar väntade vi på
att cellblåsan skulle brista. Det hände ingenting. Fiskar flöt upp. Plåtbrynjan skavde
mot pälsen.
Jag försökte livnära fostret i famnen genom att kräkas upp lök. Molnet öppnade
slapphålet och lät nederbörd falla. Vi väntade. Fiskar flöt upp. Bakom oss slöt sig
degen långsamt.
