I am dying. Deep outside. Out of myself.
I was dying yesterday and since I was born.
I wasn’t born out of myself. I am destroyed.
My body disjoints all I own. I can
not be in there.
*
In these despairing distances. Which can
be neither here nor there. They shimmer
from their domains. Lift themselves out
and blacken. It is
so dense. It is only
these last few days
which will return
to their places. One can change
place. But
no-one does it. Even
the atoms can change their
places with each other. And
everything itself.
*
He who rises up through the head. Straight up
in one of its thinnest channels. When the bodies
are annihilated. He who rises inside. When you see someone
who really cannot give. Who doesn’t believe. Provides
dead bodies with gifts of food. Or if the body becomes
too adorned. Mutilated when it becomes mutilated.
Annihilated by hate itself. Then nothing of it is
in it. What can follow will follow.
Unchanged in its form. Turns to the
inner behind of the head’s eyes. Maybe for ever again.
*
To speak is little. The monotony
which makes an amount out of it. Leaves
through the eyes in every fibre. Pushes itself.
against. Like this low form.
Pierced without being. What
ever anything is.
*
The soul is alone with its tears. In coverings. Spread over the
dense eye. Only a quarter can be seen. An eighth
or less. Left in the facial shell like a membrane. A
spirit flame without fire. It does not burn. It does not fly.
Does not crackle in the ear. It only pushes itself
up morosely. It is engraved in the cornea like a scar
in the thin layer. It can barely look out. Hardly
be seen by someone or by something.
*
Virgin forest with a row of figures. Testimony’s tent.
Why is there no explanation? It will never
pass. There is nothing else. You cannot
leave your body.
*
I look at a leaf and attach my hope
to it. That despite the year’s end
it will remain. If the wind will quiver.
And trembling not notice. I look
at it from my place. Hasn’t
it’s place always been? Similar
in itself? What keeps me
then. From that and for ever
turn back. Or just turn myself around.
*
When life passes away. Each heavily
laden body. Detaches itself
from the actual body.
And steps in to the other.
One doesn’t know where it
begins. Maybe it re-
distributes itself all the time
on the same surface. Sidewise
without temperature. If surfaces
even exist. Probably it doesn’t
save anything. Does not exist
in itself. Where one is.
Soothes no suffering. Does
not even trace the emotion. Does it
even exist in depths? As
they are? Even porously?
Like the sides
in the shadow.
*
Those who seek peace should draw the arrow out.
A bud means nothing
to it. Then you will get no peace. Such
is a life. No matter how attached you are
to it. Or to the world.
*
The self in the sun and the self in the human.
It spreads through all the layers.
I who am filled with them. And of
the self in the heart. When it is
unknown. But how shall it
come to exist
there? Without my having
part of it?
*
Everything there is alike. One
cannot break that
form. Of water which
absorbs everything. The
magnetic rag. To treat
each other the way. One wishes
everyone to treat each other.
Almost in pieces. Between wherein one
finds oneself.
*
That is all the thoughts of the heads. When one
in one’s thoughts turns around. One destroys one’s
approaches. Boiling and boiling again.
Accumulations which look like
elastic parts. But what is elasticity? You who
were my friend then? During that time
which never again can make
demands on anything.
*
That which is in the water. But is not
the water. Which the water does not
feel. But which is the water
from inside. Which no-one feels.
But is everything from inside. Which
body does not exist. Not scent hearing. Sight
or speech. And is not
transient.
*
Turning myself easily. It is not enclosed.
All the way to the edge. Reality. From the fingers
come threads which extend out into the room.
Sitting like black birds. With big peeled
pupils. It is not difficult.
*
And the sea gave back the dead. Those who had been thrown into it. But
not that which had been killed in them. The beheaded got their
heads and souls back. And those who had chopped each other’s
hands off had got them back. And the devil who had tricked them
was burned on a stick. And he who had not been
recorded in the book of life was now forever. Recorded in it.
Translation: Pamela Robertson-Pearce
Jag är döende. Djupt utanför. Ute ur mig själv.
Jag var döende igår och sedan jag föddes.
Jag föddes inte ur mig själv. Jag förstörs.
Min kropp sönderdelar allt jag äger. Jag kan
inte vara därinne.
*
I dessa förtvivlade avstånd. Som varken
kan vara här eller där. De skimrar
ur sina domäner. Lyfter ut sig
själva och svartnar. Det är
så tjockt. Det är bara
de här sista dagarna
som ska återvända
till sina platser. Man kan byta
plats. Men
ingen gör det. Själva
atomerna kan byta sina
platser med varandra. Och
allt själv.
*
Den som stiger upp i huvudet. Rakt upp
i en av dess tunnaste kanaler. När kropparna
förintas. Den som stiger in. När man ser någon
som egentligen inte kan ge. Som inte tror. Förser
döda kroppar med matgåvor. Eller om kroppen blir
alltför smyckad. Lemlästad när den blir lemlästad.
Förintad av själva hatet. Då är ingenting av det
i det. Det som kan följa kommer att följa.
Oförändrat i sin form. Vänder sig till den
inre baksidan av huvudets ögon. Kanske för alltid igen.
*
Att säga är lite. Enformigheten
som gör en mängd av det. Går ut
genom ögonen i varje fiber. Sätter
sig emot. Som denna låga form.
Genomträngd utan att vara. Vad
något än är.
*
Själen är ensam med sina tårar. I höljen. Över det
täta ögat. Där bara fjärdedelen syns. Åttondelen
eller mindre. Lämnad i ansiktsskalet som en hinna. En
spritlåga utan eld. Den brinner inte. Den flyger inte.
Sprakar inte i örat. Den bara trycker sig
tungsint upp. Den är inristad i hornhinnan som ett ärr
i det tunna höljet. Den ser nästan inte ut. Syns
knappt för någon eller för något.
*
Urskog med en rad figurer. Vittnesbördens tält.
Varför finns det ingen förklaring? Det går aldrig
över. Det finns ingenting annat. Du kan inte
lämna din kropp.
*
Jag ser på ett blad och fäster mitt hopp
till det. Att det trots årets slut ska
hänga kvar. Om vinden ska rista till.
Och darrande inte märka. Jag ser
på det här från min plats. Har inte
alltid dess plats varit? Liknande
i sig själv? Vad hindrar mig
då. Från att för alltid
vända tillbaka. Eller
bara vända mig
om.
*
När livet går bort. Varje tungt
lastad kropp. Lösgör sig
från den faktiska kroppen.
Och går in till den andra.
Man vet inte var den
börjar. Kanske om-
fördelas den hela tiden
på samma yta. Sidovist
utan temperatur. Om ytor
ens finns. Den räddar nog
inte något. Finns inte i sig
själv. Där man är. Lindrar
inget lidande. Spårar inte
ens känslan. Finns den
ens nere i djup? Som
de är? Ens poröst?
Som sidorna
i skuggan?
*
Den som söker frid ska dra ut pilen.
En knopp betyder ingenting
för den. Då når du ingen frid. Så
är ett liv. Hur mycket du än är fäst
vid det. Eller vid världen.
*
Jaget i solen och jaget i människan.
Det sprider sig genom alla höljen.
Jag som är fylld av dem. Och av
jaget inne i hjärtat. När det är
okänt. Men hur ska det
kunna finnas
där ? Utan att jag har
del i det?
*
Allt där är likadant. Man
kan inte bryta sönder den
formen. Av vatten som
suger upp allting. Den
magnetiska trasan. Att behandla
varandra så. Som man önskar
att alla ska behandla varandra.
Nästan i bitar. Mellan det man
befinner sig i.
*
Det är tankarnas alla huvuden. När man i sina
tankar vänder sig om. Man förstör sina
synsätt. Kokar och kokar om.
Anhopningar som liknar
elastiska delar. Men vad är elasticitet? Du som
var min vän då? I den tid
som aldrig mer kan göra
anspråk på någonting.
*
Det som är i vattnet. Men inte
är vattnet. Som vattnet inte
känner. Men som är vattnet
inifrån. Som ingen känner.
Men är allting inifrån. Som
inte finns. Vars kropp inte
finns. Inte doft hörsel. Syn
eller tal. Och inte är
förgängligt.
*
Vänder mig enkelt. Det är inte kringgärdat.
Ända till kanten. Verklighet. Från fingrarna
kommer trådar som går ut i rummet. Och
sitter som svarta fåglar. Med stora avskalade
pupiller. Det är inte svårt.
*
Och havet gav tillbaka de döda. Som hade kastats däri. Men
inte det som hade dödats i dem. De halshuggna fick tillbaka
sina huvuden och själar. Och de som hade huggit av varandra
händerna fick tillbaka dem. Och djävulen som hade lurat dem
blev uppbränd på en pinne. Och den som inte hade varit skriven
i livets bok blev nu för alltid. Inskriven däri.