Niclas Nilsson
/SwedenBorn 1971 in Lund. Poet and translator. He has published two collections of poetry, Patriarkat (2005) and Love Me Tender (2010). Translated poets include Michael Palmer, Lyn Hejinian, Rosmarie Waldrop, C.D. Wright.
Poems
Time flies like an arrow, fruit flies like a banana.
Ron Silliman
*
kom
lyder mörkrets förkunnelse
kom ska du få en karta över dina tänder
en koherens mellan svarta fläckar
som får hela mörkret att tala
även i dessa utrymda rum
utstrålas på ytan de saknades ansikten
*
ditt huvud intar i mina ögon en särställning
avslöjar sig genom att det slutligen är over
så som dessa mina fördragna gardiner ökar
närvarar djuren och utstrålar något mondänt
meddelar sig oavbrutet som lampor med ljus
vad vi gjort med dem – vänt handen och gjort
leder i ett nära nog introvert allvar
rummet reser – rummet reser bort en minut!
*
ditt ansikte över nudlarnas vindlande arkitektonik
med en stilla – en prövande blick
du tänker i bästa fall mena utan utsikter
om det sedan ekar över höjden där
silhuetten av en folkskollärare och kantor
en som gjorde sig känd för att älska
en ljudlös plats som nu tycks lätta
medan dörren i sin långa väntan slår
efter de skepnader som står vid ögonblicket
för av hästar lär vi oss att vara ledsna
men inte tillräckligt
*
låt mig bara säga och säga se en gång
på de flesta du vet med skyddande likhet
som utstrålar en erfarenhet av stillad plåga
du håller handen som ett kärl
mot mitt tal om allt som hände händer
en sedermera i fickan buren brist
strävanden är uttryck för kroppar under täcket
sprudlande som mjuka skelett under en sjö
jag vill inte vad jag ville
fråga sedan inte mer
*
låt mig bara säga och se
att dessa de yttersta dagarna går
det börjar dagas i bilden
»leriga hala vägar strömmar in på slätten
och klättrar dova uppför blånande berg«
och idag inleder jag två dagar
en dag utan nyheter
och en som aldrig blir fullständig
för jag står här
så länge
*
byggnaden kastar sin skugga
långsamt in i en pupil
om jag lär mig hur
återvänder jag
ner från sommarens slut
där dimman finns att hämta
om den är klar
*
du är verkligen ljus
din mun blir till i rörelse
det är omöjligt att vara rädd
kring dina tänder bor ju förskräckelse
i hissen fick jag en plötslig aning
hur plågsamt det är att säga så få ord
ruin över huvud
det är livets mening
tanken på den långa korridoren utanför
där ismaskinen slutade göra is
*
hur kan jag släppa min kropp för dig
om än bara för att torka bort det slags misstag ingen kan se
det är ett brott för jag stod här så länge
och kände mig träffad
jag höll ditt äventyr för mig själv
för vi behöver hemligheter
kan du säga vad du behöver när du behöver det
jag behöver ingen som låter mig vara
i allt det jag inte kan ge dig lyser min kärlek
kyss mig i ett öppet hörn av det förflutna
*
håll mig hårdare, jag är rasande
trött på de bästa åren i mitt liv
det måste bli ett slut på att hela tiden
bilderna fortsätter komma tills jag nästan ser
och inbjuder på sin höjd till blundande
du var ny och rörande som en öppnad sten
och noggrann med fönster för där finns ingen tid
jag är en lampa men du är ljus
i ett ansikte som förblir oberört
dess lugn tas till protokollet
dagens sprättade, i mörkret lästa
*
mörker
bit av
ljuset
*
today the sun grew one last time darkness lasted
almost the whole night I heard a fly murmuring
in the pithole expensive panes became more expensive
in the window where the shadow dissolved me my head
flew quietly around the room washed clean
in fenom water came from my bombarded heart
like leaves flying in from the north a scent of annihilated
lingonberries like small birds through pealing thunder
*
why do people appear one time like a boy
without an orchid it is already knowing
fire and like everyone loosing your friends
I want to be an animal as the lake
the quiet sea says not a fancy of the mind
but seen as a eutopia an island in the landscape
where shadows around an animal tree
dissolve in often unfamiliar contours
*
or a girl without an orchid the first time
in the gallows is the worst she says I don’t want to be
over the living the release themselves in the colors
of the city of quartz a bright guilty place
where the shadow dissolves
those layers of the shadow that are all sound
you don’t have to love your mother
it can suffice to understand her
you who know who I was
tell someone
*
beginnings are what anyone belongs to there
inexhaustible oblivion begins one part
of me knows nothing wants nothing the soul
is never inside the soul is always outside
the bodies ts pain has a softness
you feel under the chin of a white cat
*
eyes walk on water a feeling of disintegration
but if you can forgive those who were cured
of desire new and touching like an opened
stone ruin of heads in heads falling
gesture that implies creation your sleeping
body creature of exception slumbering
writing broken gaze all prohibitions
are postponed until you can refrain
*
life is unbearable without the dead all
they have left they have given away but what
can be harder than being dead knowing it
the stated synchronism is an anachronism
standing like fire when the body struggles
with its destiny and is supported by beautiful thoughts
only rage is quiet as a field of wheat where bones
move shaking and sighing inside
*
to love is to remove the face the topological
heart a blackened apple thrown from the gloom
you led me from a world where I had not yet
lived to throw me into a world where
I not yet lived you were there in my predicament
everything is possible you said and not happening
*
I am staying here hurriedly for now I am older
than my mother and father half of my existence half
of my insides collapsed like a building where
the barefoot walk what evens out the horizon
we can call the soul what blows to pieces
and belongs to the wind why is it poor to walk
learning to tolerate oneself why is it threatening
to stand under a bridge despairing in one’s eagerness to cause
*
today I threw my gloves in the glove compartment
I wanted nothing that was necessary
my tongue was a month of Sundays (the tongue
of my foot licking yours) I could say what
did not happen but then I sat giving
myself the right to be afraid in the city of quartz
there are only spontaneous slopes when the quiet sea speaks
it speaks very quietly is there a rain for noone
it says I have heard it
and I call it the song of the sea
*
I dreamt that my mother was going to kill me at eight o’clock
I pulled my leg into the car where everything takes place
to the very last nothing was heard skidding in the affective
functions there was sound in everything
you touched or hit you were
in the dream or were the dream a street
ran alongside many motels but don’t bother
remembering that at sunrise I will remove them
from the past if you think that seems
loveless it is the opposite
Translation: Translated by the author
*
i dag växte solen en sista gång mörkret varade
nästan hela natten jag hörde en fluga porla
i grophålet de dyra rutorna blev dyrare
i fönstret där skuggan löste mig mitt huvud
flög stilla omkring i rummet rentvättat
i fenomvatten det kom ur mitt beskjutna hjärta
som norrifrån ilande löv en doft av förintade
lingon som fåglar små när dundren gå
*
varför syns människor en gång som en pojke
utan en orkidé det är som att redan känna
elden och liksom alla förlora sina vänner
jag skulle vilja vara ett djur som sjön
det tysta havet sager inte en fantasi i tanken
men sedd som en eutopi en ö i landskapet
där skuggorna kring ett djuriskt träd
loses i ofta obekanta konturer
*
eller en flicka utan en orkidé den första tiden
i galgen är värst säger hon jag vill inte komma
över de levande som lösgör sig i kvartsstadens
färger en ljus skyldig plats där skuggan löser sig
de skikt av skuggan som bara är klang
man behöver inte älska sin moder
det kan räcka med att förstå henne
du som vet vem jag var
säg det till någon
*
början är vad vem som helst tillhör där
påbörjas den outtömliga glömskan en del
av mig vet inget vill inget själen finns
aldrig inuti själen finns alltid utanför
kropparna dess smärta har en mjukhet
man känner under hakan på en vit katt
*
ögon går på vatten en känsla av sönderfall
men om du kan förlåta dem som botats
från begäret ny och rörande som en öppnad
sten ruin över huvud i ögonen fallande
åtbörd som antyder skapelse din sovande
kropp undantagsvarelse slumrande
skrift brusten blick alla förbud
skjuts upp tills du kan låta bli
*
livet är outhärdligt utan de döda allt
de har kvar har de gett bort men vad
kan vara svårare än att vara död och veta det
den anförda synkronismen är en anachronism
stående som eld när kroppen kämpar
med sitt öde och bärs upp av vackra tankar
är bara vreden tyst som ett vetefält där benen
går ristande och suckande i det inre
*
att älska är att avlägsna ansiktet det topologiska
hjärtat ett svärtat äpple slungat ur dunklet
du förde mig ut ur en värld där jag ännu inte
hade levat för att kasta mig in i en värld där
jag ännu inte levde du var där i mitt bekymmer
allt är möjligt sa du och händer inte
*
jag stannar här skyndsamt för nu är jag äldre
än mor och far halva min existens halva
mitt inre har rasat som en byggnad där
de barfota går det som jämnar ut horisonten
kan vi kalla själen det som blåser i stycken
och tillhör vinden varför är det fattigt att gå
och lära sig tåla sig själv varför är det hotfullt
att stå under en bro och förtvivla i sin iver att orsaka
*
i dag kastade jag handskarna i handskfacket
jag önskade inget som var nödvändigt
min tunga var en månad av söndagar (min fots
tunga som slickar din) jag kunde berätta vad
som inte hände men sedan satt jag och gav
mig rätt att vara rädd i kvartsstaden finns
bara spontana sluttningar när det tysta havet talar
talar det mycket tyst finns ett regn för ingen
säger det jag har hört det
och jag kallar det att havet sjunger
*
jag drömde att mor skulle mörda mig klockan åtta
jag drog in benet i bilen där allt äger rum
i det längsta hördes inget slira i de affektiva
funktionerna det var klang i allting
man rörde vid eller slog på du fanns
i drömmen eller var drömmen en gata
löpte längs många motel men bry dig inte om
att minnas det i soluppgången avlägsnar jag dem
ur det förflutna om du tycker det verkar
kärlekslöst så är det tvärtom