Pär Hansson

/Sweden, 1970

Pär Hansson was born 1970 in Vännäs, Västerbotten County, in Northern Sweden. He has published five collections of poetry. His works have been included in anthologies and published in literary magazines in Sweden and abroad, with translations into English, Spanish, French, German, Slovakian, Bosnian and Estonian. The spoken word is essential for his writing. Reading the poems aloud in different rooms is an integral part of his poetic practice. He now lives in Hammarbyhöjden, Stockholm, where he organizes readings on his veranda, teaches creative writing at the Folk University of Gotland and is one of the editors of the Grass poetry fanzine.

Poems

BIRCHES / Björkar

I watch TV, I watch what is shown. A big, red wooden house is transported

by tractor-trailer along the main street of a small town; the townspeople line the

street and their gazes follow the route of the trailer. An elderly couple has sued the

municipality because two birches on their lot have been cut down without their

permission. The trees were in the way when the house was coming through. The

trees blocked the house’s advance and were sawed down by practiced hands. First

closeup: The old woman’s restrained weeping when she recounts how her own

mother as a young woman planted the two birches. Second closeup: Her

husband’s feet, as if turned to stone, beside the stumps and the sawdust scattered

in the grass. The house is transported through the market town of Vännäs; the

street is lined with people. Men and women nod and chat, children eat candy and

ice cream. It looks like a pageant. Like a string of heads in front of the burning

forest. I see what I see. I see what is visible and sit very close to the TV screen,

run my finger over the dry, dusty glass and try to distinguish the faces in the

crowd.

Translation: Rika Lesser

Jag ser på teve, jag ser det som visas. Ett stort rött trähus transporteras på en trailer längs ett mindre samhälles huvudgata. Ortens invånare kantar gatan och deras blickar följer ekipagets färdväg. Ett åldrat par har stämt kommunen för att de utan lov avverkat två björkar på deras tomt. Träden stod i vägen när huset skulle fram. Träden blockerade husets framfart och sågades ner av vana händer. Närbild ett: Den gamla kvinnans behärskade gråt när hon berättar att hennes egen mor som ung planterade de båda björkarna. Närbild två: Hennes makes fötter, som förstenade, bredvid stubbarna och sågspånet som ligger utspritt i gräset. Huset transporteras genom Vännäs köping, gatan är kantad av folk. Män och kvinnor nickar och pratar, barn äter godis och glass. Det liknar en procession. Som ett radband av huvuden framför den brinnande skogen. Jag ser det jag ser. Jag ser det som syns och sätter mig helt nära skärmen, stryker med handen över det torra, dammiga glaset och försöker urskilja ansikten i hopen av människor.

TRANSFIGURATION / Förklaring

Death is a transfiguration for families. When a family member departs, a well is

bored, a gap opens which allows the survivors to look one another far more

seriously in the eye. Early one morning you assemble around this deeply bored

well. A pail is attached to a long sturdy rope, the rope to a reel, you take turns

cranking the handle and then let the pail, filled to the brim with water, go around.

You hand over the heavy vessel, look one another in the eye. You drink this cool

clear water by the liter.

This pertains not only to the immediate family in mourning, whose father has

suffered a heart attack while he was out running laps. It also applies to the other

families. Those who stand around in groups in a parking lot, dressed up, waiting

for the bells to toll them into church. The men look at their cars some other way.

They look at their cars with different eyes. The women look into their husbands’

eyes. Their gazes almost coincide. And the children look at the trees, the cars,

their mothers and fathers with entirely new, astonished eyes.

It is when you let a heart that is much too large just run: an internal explosion on

a bicycle path between Vännäs and Vännäsby. A quick death before the body has

even managed to hit the ground. Unable to feel the hardness of the ground one last

time. Dying in the air. To remain hanging, half-finished, amid the thunderous

pealing of the bells. But also the thundering of the bells in itself. The bells’ own

bronze-toned clang tolling the assembled, dressed-up, weeping families inside.

The families that have never been more distinctly gathered. They see one another

very clearly now. They stand clustered into small groups in front of their vehicles.

It is early in the day. Their eyes are newly bored wells. Death is right in their

midst, transfiguring and transfiguring.

Translation: Rika Lesser

Döden är en förklaring för familjer. När en familjemedlem går bort borras en brunn, öppnas en luckan som får de efterlevande att se varandra mycket allvarligare i ögonen. Man samlas tidigt en morgon vid denna djupborrade brunn. Man fäster en hink vid en lång hållfast lina, fäster linan vid en spole, turas om att veva och låter sedan den till brädden vattenfyllda hinken gå runt. Man överräcker det tunga kärlet, ser varandra i ögonen. Man dricker litervis av detta kalla klara vatten.

Det här gäller inte bara den för dagen närmast sörjande familjen vars far drabbats av hjärtinfarkt under sitt löppass. Det gäller också de andra familjerna. De som står samlade i klungor på en parkeringsplats, uppklädda, i väntan på att kyrkklockorna ska ringa in. Männen ser på sina bilar på ett annat sätt. De ser sina bilar med andra ögon. Kvinnorna ser in i männens ögon. Deras blickar nästan sammanfaller. Och barnen ser på träden, bilarna, mödrarna och fäderna med helt nya, förundrade ögon.

Det är när man låter ett alltför stort hjärta löpa: en inre explosion på en cykelbana mellan Vännäs och Vännäsby. Ett hastigt frånfälle innan kroppen ens hunnit ta mark. Att inte hinna känna markens hårdhet en sista gång. Att dö i luften. Det är att halvfärdig bli hängande under klockornas dån. Men det är också klockornas dån i sig. Klockornas egna kopparfärgade klanger när de ringer in de uppklädda, samlat gråtande familjerna. Det är familjer som aldrig varit tydligare samlade. De ser varandra mycket tydligt nu. De står grupperade i klungor framför sina fordon. Det är tidigt på dagen. Deras ögon är nyborrade brunnar. Döden finns mitt ibland dem, förklarar och förklarar.

GLITTER / Glitter

The morning sun bestowed light and glitter over the river and the sparse forest in

front of the river. On this morning people were suspended by cords from the trees

behind our house. Children’s bodies hung from the trees; they bore the heads of

adults and the features of adults. Their faces were large and ripe like fruits, while

their bodies were smaller, atrophied. I took note of that difference between bodies

and heads.

The cords were secured under their arms, and their shoulders shot up toward

their round cheeks. They hung as in harnesses and certain individuals smiled at

me, tired smiles, as if they had recently been rescued from the sea or from the

scene of an accident. Some of them I recognized, others not at all. But there they

were before me, gathered up and real as a circle of friends. Behind them the sun

poured its light over the water in the river, and now they all smiled at me and I no

longer felt nervous.

I walked around under the tall birches and touched their dry bodies, their

reddened cheeks, their feet like spears pointing toward the earth. I whistled a wellknown

tune, I imitated the wind and set everything I saw in motion. The

children’s dry hands swayed in the wind. The heavy heads of their parents swung

and smiled. The body and the head and the space between them, gaping sunlight

that gave and gave.

Translation: Rika Lesser

Morgonsolen gav ljus och glitter över älven och den glesa skogen framför älven. Denna morgon var människor upphängda i linor i träden på våran gård. Det var barns kroppar som hängde i träden, de bar vuxnas huvuden och vuxnas drag. Deras ansikten var stora och mogna som frukter, medan kropparna var mindre och tillbakabildade. Jag lade märke till denna skillnad mellan kropp och huvud.

Linorna var fästa under armarna och deras axlar var uppskjutna mot de runda kinderna. De hängde som i selar och vissa av dem log mot mig, trötta leenden, som om de nyligen bärgats ur havet eller från en olycksplats. Några kände jag igen, andra inte alls. Men de fanns där framför mig, församlade och verkliga som en bekantskapskrets. Bakom dem göt solen sitt ljus över älvens vatten, och nu log de allesammans mot mig och jag kände mig inte längre nervös.

Jag gick omkring under de stora björkarna och tog på deras torra kroppar, deras rodnade kinder, fötterna som spjut riktade mot jorden. Jag visslade på en känd melodi, jag härmade vinden och satte allt jag såg i rörelse. Barnens torra händer vickade i vinden. Deras föräldrars tunga huvuden gungade och log. Det var kropp och huvud och rymden däremellan, ett gap av sol som gav och gav.

THE ROOM IS STRIPED BY LIGHT AND DARKNESS / Rummet är randigt av ljus och mörker

SEARCH / Skallgång

it is said that you have turned inland

to avoid your own reflection

and that you sometimes do yourself harm

go in through your nose and dig out

a personal mythology

it is said that you lack simultaneous capability

as if the particulars were too plentiful

that you are unable to take that step back

in order to take in the whole picture

when silence is frenetically talked about

you already lie in the pasture and say nothing

the sun shines through the cow’s udder

it is said that you have withdrawn

made a rough necklace of dried

pike-heads and rattle around out there

hunched over the bogs

your figure has been spotted from forestry machines

when you have split boulders with the force of fire

and escaped with short quick steps

one knows that you were comfortable around books

you sounded your way through the libraries

and placed foreign objects

between the pages of certain selected

passages: dead insects

empty cartridges, fish remains

it is said that you have read too many books in a university town

small flayed-off bits of your skin have been found

stretched up inside dilapidated barns

it is said that your course of action lacks all logic

one knows that you primary live off fish and berries

but speak of you as the worst thing since the wolf

one knows that you work at night

steal laundry from the outlaying farms

and stretch bright sheets between the trees

that you use to catch fat nocturnal butterflies

you carry with you a handcrafted knife

with it you whittle bubbles in seawater

thin and full of promise night after night

it is said that you have withdrawn

in order to braid a winter coat from birch bark

to await the first snow and go into hibernation

in the abandoned dens of she-bears

one has found loose pages from your diary

has managed to decipher symbols for man weapon dog

a search-line scattered in the wind

Translation: Jennifer Hayashida

det sägs att du vänt dig inåt landet

för att slippa se din egen spegelbild

och att du stundtals gör dig själv illa

går in via näsan och gräver ut

en egen mytologi

det sägs att du saknar simultanförmåga

som om enskildheterna vore alltför många

att du inte kan ta det där steget tillbaka

för att på så sätt ta in hela bilden

när det talas frenetiskt om tystnaden

ligger du redan i hagen och tiger

solen genomlyser kons juver

det sägs att du dragit dig undan

trätt ett grovt halsband av torkade

gäddskallar och rasslar omkring där ute

framåthukad över myrarna

din gestalt har skymtats från skogsmaskiner

när du kluvit flyttblock med eldens kraft

och undkommit med korta snabba steg

det sägs att du förläst dig i en universitetsstad

små avflådda bitar av din hud har påträffats

uppspända inuti förfallna lador

det sägs att ditt handlingsmönster saknar all logik

man vet att du mestadels lever på fisk och bär

men omtalar dig som det värsta sedan vargen

man vet att du trivdes med böcker

du ljudade dig fram genom biblioteken

och stack in främmande föremål

mellan boksidorna i vissa utvalda

passager: döda insekter

tomhylsor fiskrens

det sägs att du arbetar om nätterna

stjäl tvätt från de yttre gårdarna

och spänner upp ljusa lakan mellan träden

som du vittjar på feta nattfjärilar

du fick med dig en hemslöjdad kniv

med vilken du täljer bubblor i sjövatten

tunna och löftesrika natt efter natt

det sägs att du dragit dig undan

för att fläta en vinterdräkt av björknäver

invänta den första snön och gå till vila

i björnhonors lämnade rum

man har hittat lösa blad ur din dagbok

lyckats uttyda tecknen för man vapen hund

en skallgångskedja skingrad för vinden

/ Talgoxen drog ett streck i luften över pappas axel

En fluga väcker mig

med sina kittlingar

min rygg

är inte oändlig

pappa hugger ved i ljuset på gården

en talgoxe flyger

över hans axel

på huggkubben ligger vändbar tid

vriden i veden

han höjer yxan, molnen speglas

och veden

förvandlas till trumpeter av plast

änglars gälla röster

delar ut

morgonens order

jag går ner i matkällaren

det är något jag ska hämta

där i svalkan

fast jag ingenting ser

hittar jag ändå

nu ser jag

mörkret

nu vistas jag i mörkret

hyllans spånskiva är ett landskap

som är buckligt av fukt

rödbetor, mögel

som frost

syltburkar med glaslock

gummiringar och byglar, lingon

lingonsylt lingon lingonsylt

jag lyfter en burk, känner

dess vikt

burken är varm

nya etiketter klistrade över gamla

för mörkt för att läsa

för ljust

att låta bli

bokstäver, årtal

det verkar otroligt omöjligt

varma

fastän de stått här i månader

havre havregrynsgröt

spånskivan

är en slätt med människor

insvepta i filtar och gamla täckjackor

de är på väg

de bär sina barn

drar kärror med redskap, räfsor, spadar

hammare, mejslar

barn bär sina syskon och tygbylten

med elsopor

kretskort blänker, koppartråd

någon sackar efter och stöttas upp

någon faller

men dras med

månen ryter

som ett vakuum

koppartråd blänker

nu ringer det i tyget det ringer

i soporna

det liknar en kö och ingen svarar

dessa människor

vad vill de mig

vad är det

jag inte förstår

dagen gryr

som ett vakuum

nu säckar de ihop en efter en

de som inte lyfts upp

blir uppätna

av hundar

när jag slår på strömbrytaren

stannar all rörelse

sylten blir sylt och burkarna

blir burkar

stora små, med lock, byglar

när jag släcker lyset

blir sylten svart

inte ett blänk

i glasen

inte ett rop på hjälp

kärror, kläder, ägodelar

lämnas

man bär sin egen vikt

man bär varandras

havre

havregrynsgröt havre

havregrynsgröt

det är hit de är på väg

så jag tänder lyset igen

jag tänder och släcker och tänder

och släcker

längre fram gror sättpotatisen

i svarta lådor

de uppvända trådarna

bygger en lykta

potatisen tänker

försöker prata

potatisen vill säga

otroligt omöjligt

allt är organiskt allt är konstgjort

alla varor

och material och mänskliga tankar

intelligenta och idiotiska

det rinner

över ytorna, ingenting

är bara inuti

det är hit de är på väg

jag måste gömma mig

när jag kommer uppför trappan

äntligen dagsljus

burken i min hand

har svalnat

pappa står kvar med yxan höjd

himlen i yxan

trumpeterna

inte längre trumpeter

ved, moln

och änglars röster

nu så ljusa

att de inte hörs

jag minns talgoxen