Peter Mickwitz

om jag säger som det är:
jag har sex ben tre kroppar två
känselspröt en klo som inte
går att sluta ingen num och under
pansaret där vingarna låg bassänger
fulla med vitt flockigt vattenglas rot
stam gren krona är mitt verk tro
inte att det växer men när jag
kryper över nysnö lämnar jag
ett spår av kolfiberdamm

om du gor en öken låt då vattnet rinna
ut plantera taggar törn bitande kall natt

placera ut sand stenar några karga berg
och någon storslagenhet, vik ihop det

lägg det i ett fack för sig och glöm det
du har glömt ljuset du har glömt ljuden

men ändå inte dig själv, vad skall
du då med allt det här? bära med dig

hur som helst trött, ja
lät det vara, antalet kombinationer är begränsat,
i namnet av de identiska kopiorna, eftersläckningen
misslyckades, snön faller ur blåblymoln
ur moln,               tröttheten är övergående men du
står helt stilla i den, sanningarna
ligger utanför kombinationerna, säga
att gud är det som är lika, glöd,
tystnad och grammatik, hur

långt kan man gå bli allt mindre i det allt kallare?
bläsas bort eller lägga sig vid ett b?
hälsa från mig, underlaget är fint
hälsa från mig, någonting har klickat

Jag tar ett steg på bekymrens väg
Vem denna oklarhet styr är osäkert
Jag ser en spindelväv och en myrstig
Uppmaningar susar i bladverken:
Lär folket demokrati, jag klarar inte
Av detta längre, mörka ängel lägg
Dina vingar på mina axlar, ta mina
Armar, regnskogens botten sviktar,
Hör du mig din röst är min, jag riktar
Mig inte in, alla ställen är hemliga, alla
Vägar leder dit, snabba steg vid sidan
Om, fågelsång och klättertvång, den
Kalla vita vintern väntar inte

Mycket verkar ha hänt jag kommer ihåg
ingenting av det är inte mycket jag har
ingen barndom ingen vuxendom jag har
årstider när jag promenerar in mot centrum
glider bilar bussar utryckningsfordon ljudlöst
förbi mig över snön när jag använder ordet jag
betyder det någonting annat hela tiden men det
vet jag vet inte vet jag vet inte jag är ett ting

tingen består av samtidigheter
som inte går att uppfatta
samtidigt kalla dem då för ingentingen t.ex.
krims&krams eller ingen distans

tiden hade en tand limgul inte särskilt vass det är vår
ungefär samtidigt som det blir höst bakom mig
går jag på rad det kan hända att jag backar
likformigheten är skenbar det kan hända
att bara den främsta av mig rör sig att alla
de andra är frusna när jag använder ordet jag
är ordet jag ett ord som ljuder under alla
de lagar orden lyder det finns många
som inte förstår det det är konstigt mycket
är konstigt möt mig här och när

våren är ljus hösten är mörk mörkast
var vintern sommaren tänker jag inte nämna
orden liksom tiden blandar sig i dig bläddrar
i dig dyker upp i sjunker in i allt i ett allt i en
våren är sen vintern var kall om man
inte tror på poesin finns ingenting
av det man tror på när man slutar tro
på sig själv börjar man tro på poesin vem
tror du att ser dig vem är du blind för
bara avlägset syns vem älskar
du närhet är agnosi är närhet

vilken som helst text löser upp sig i tillräcklig
förstorning, blir samtidigheter utan samband,
pixelljud av allt det som passerar dig när du
en vinterkväll promenerar in mot centrum
i något ärende du också hunnit glömma.

ja då det som ingendera säger
jag har handske du har ansikte på
en hektar går det tusen träd nu
är det snart en vecka sedan du
kan du säga kanske vill jag inte öra
snart har det gått femhundra år sedan
under snöskorpan ligger alla årsskal
det är trädkronornas sak att snöa låt
det höras jag förstör inte ett enda ord
av det du säger du uppträder i näsa jag
i solnedgång snart har du gått en hel vecka
sedan och bilen vi utspelar oss i är grön
kartong och skogen lyser och stammar
och du sticker in två fingrar i mina ögon
och vrider mitt våta handsikte
ett halvt varv av det ingendera sager

på mitt arbetsbord tre glas vatten,
rester av tankar och föda, ruiner av
ogjorda arbeten, i rummen flödar ljuset
ut, längsmed väggarna kryper tid
omkring och söker mig, jag håller mig
undan, gömd i mitt arbete, damm virvlar,
år går, jag sitter fortfarande kvar, på
fönsterbrädet bleknar bilderna av de
älskade och de döda, de älskade dör
och de döda dör en andra gång, möblerna
bärs bort, väggarna målas och golvet slipas,
andra människor flyttar in, jag sitter kvar, jag
hör barn skratta en kvinna gråta, mitt
arbete framskrider och solen skiner, den
susande mumlande tystnad som omger
mig med sitt ljus, också natten är nu
ljus, jag är dimma bara för att jag
ännu finns, löven som faller innan de
spricker ut, snöflingor som faller så tungt
och snabbt som vore de grus, jag är gömd
i mitt arbete, efterlyst men inte eftersökt,
nu är det födelsedagskalas, ballonger,
och förtjusta skrik skär igenom mig,
ett glas faller och går sönder, jag lyfter
en skärva och ristar i min fot, och så står
rummen tomma igen, tiden har kommit
men jag vägrar vara färdig, och sitter kvar

liten farkost av mässing svävande väg
bland trädens snötäckta grenar i ljust
litet vinterljus hemlighållen och kär

på trottoarerna snödämpade stegvisa
skridande människor utan mål i svart
bokstavsordning och förflyttning

färglagda bilar sedda uppifrån mot snö ett
stillastående i inåtriktad uppmärksamhet
blinkande lyktors och motorsus

högt ovanför det utbrett vita någonting
som hör men inte lyssnar mörkret från
öster otydligheten allt och värmen

ONEJ det anstår nej inte att göra nej mindre än ja är nej
nej det angär nej inte att göra nej något alls just nu ja
angår nej allra minst när ja är det som anstår nej ja
är inte mindre än ja är ett pladderdjur med
blåmärkta öron och en välsmekt mage ja
anför en här av bokstäver som krigar
mot osynliga fiender i nejs blodomlopp ja
angör nej inte vid den där ja är ingen
klockboj ja visst är ja anhörig  till den där
som ligger där och pratar om sej själv
trots att den är så hemskt och dammig

ännu en lila sammetsmorgon med gula fläckar
med flagor av torr hud på golvet och allting
som är bra och taket över huvudet med sprickor

och dina kramarmar och dina svindelben och du
är sten och sand dina ögon bärnsten med flugor
som försöker hitta ut och dina lungors skrattsyre

som samlats som bubblor och sammetsljusets
strålar som färgar din vita rygg lila och någon
som spelar på dig sitt knastrande hat och inte

hör hur du resonerar och allting som är bra
och fläckar och allting som kommer att hända
i detta morgonliv sett i bärnsten och av skratt