Ida Linde

Åren lägger sig som extra ringar runt iris

och sorgerna ändrar skärpan i pupillen.

På kyrkogården står stenarna resta i givakt

för dem som levde med ansiktet uppåt.

Det är jag som är Maskinflickan.

Alla ska dö men jag ska dö först.

Jag kan baka bröd. Jag läser fort. Jag har en tatuering.

Jag har två frågor:

1. Vad kommer ni att göra med min smutstvätt?

Kommer någon plocka upp mina trosor,

trycka dem mot näsan och säga

”Gud vad jag saknar Maskinflickan”

2. Vad kommer ni att göra med mina färskvaror?

Kan man dricka en död kvinnas mjölk?

Det är jag som är Maskinflickan.

Alla ska dö men jag ska dö först.

Min bror Sören går på stadens alla fotbollsmatcher

och samlar pantburkar.

Han åkte till Stockholm en gång

även om ingen i efterhand kan förstå hur det gick till.

”Det var en bra match den där gången i Stockholm”

brukar Sören säga.

Det röda längst in

spricker ibland ut över ögat.

Allt eftersom lägger träden nya ringar

runt stammarna, jorden eroderar

och ännu en bonde säljer sin mark.

”Tiden går fort när folk dör”

säger hemsamariten innan hon går ut i köket.

Det är jag som är Maskinflickan.

Det var far som ordnade arbete åt Sören.

Sören skulle ignorera den skylt han alltid noga

respekterat:

”Gräsmattan får ej beträdas

beivras med utestängning från allsvenska matcher”

Sören skulle lägga ut de vita vackra linjerna,

begränsa spelarna och han tittade rakt på mig och sa

att det är som snö

och att det fyller samma funktion.

Det var första gången han gick över en fotbollsplan.

Huvudet sökte sig bort från gräset

mot det välbekanta järnet.

Tinningen mötte maskinen.

Far sa att blodet snabbt flöt ut över sidlinjen.

Inga fotbollsplaner har rosa streck.

Han dör en söndag.

Ett träd faller, till synes utan anledning,

över honom.

Stadens fotbollsdomare är död

och ingen spelare vill kommentera

dödsfallet i tidningen.

Alla vet att det är Gud som gjort det.

Min far har bara levt på nåder.

Hemsamariten kommer en gång i veckan.

Vi vet båda att det är hon

som kommer att hitta mig

och att det är hennes arbete.

Jag skulle kunna ha tagit arbete i skogen.

Jag som överlevde alla

kommer ihåg att jag föddes som motorcykel,

att jag var odödlig

men att min olja byttes ut mot blod.

Hör ni hur barnen försöker lära sig maskinsånger

på skolgården?

Här ligger alla papper i ordning.

Kylvarornas bäst-före-datum sträcker sig

genom en vecka i tiden.

Kläderna ska till frälsningsarmén.

Mina smutsiga trosor har jag knölat ihop,

jag lägger dom här vid fotändan. Släng dom.

Jag kommer att ställa mig upp igen

när kugghjulen satts på plats.

Jag är Maskinen.

Och Gud med sina stora lysande och oljiga fingrar

plockar isär mig. Bit för bit.

Tvättar varje skruv och mutter.

Lägger de alla på ett vitt lakan.

Jag är tvungen att berätta för far om tatueringen

eftersom han ska identifiera mig på bårhuset.

”Nej, det där är inte min dotter

ty hon har inga tatueringar”

och jag ska ligga ensam under stenen.

Tatueringen föreställer två träd

och en människa som vänder träden ryggen.

Jag har sagt till min far

att man aldrig får uppleva

så många världsmästerskap

som man tror under en livstid.

Finalens nittio minuter plus tillägg

är inget annat än väntan på döden.

Jag ligger i sängen

och hör hur hon stuvar om mjölken i kylskåpet.

Vi talar sällan med varandra.

Jag borde säga till hemsamariten

att vi aldrig blir så rädda för döden

att vi inte dör.

Jag tog burkarna. I sju dagar stod jag på Konsum

och pantade.

För pengarna köpte jag en present

som tränare Stig inte ville ha.

Stig ville knulla Maskinflickan

”För att se hur döden ser ut”

och jag tänkte att döden ser ut som min bror Sören.

I utbyte mot samlag spelar alla spelare i sorgeband

för min bror.

Hemmalaget vinner med fyra mål mot ett

i säsongens sista match.

Min far är fotbollsdomaren

som alltid springer runt

med det röda kortet i handen.

En ständig påminnelse till spelarna

att de bara spelar på nåder.

När jag ska sova ramsar jag ord i huvudet,

detta har jag och min far gemensamt.

Men när jag ber honom tala om träden

är han tyst,

och jag talar om björken utanför mitt fönster,

att den är högre än själva huset

och att när jag sitter vid köksbordet virar

testamentet sig runt stammen.

Min far talar ofta om Gary Lineker.

En hel karriär utan att någonsin få sitt namn noterat

på varken rött eller gult kort.

Jag frågar vad Gary Lineker var så rädd för

men far vill inte svara.

Den enda sonen är död och ansiktet blir ett annat,

det som väntat bakom träder fram.

Jag ser en ny åder på min fars kropp, från halsen

och vidare ut

som ett floddelta över bröstet.

Blodet försöker finna en väg förbi sorgen.

När kistan blir buren längs åkrarna

ligger jorden med ansiktet vänt uppåt.

På begravningen sa far

”Den Gud älskar dör ung”

Sörens röst är svår att höra

som att det alltid faller snö mellan honom

och hans omgivning.

När tränare Stig går längs sidlinjen

ropar Sören efter honom

”Stig! Stigge! Stickan!”

Sören säger till kvinnan bredvid att

”Stig, det är en bra kille han”

och fortsätter att leta.

En dag ska Sören panta alla burkar och bli rik.

Då ska han köpa en present till Stig

eftersom Stig gör ett sådant bra jobb.